Bild på Marie Andén grundare av Mar-katta

De glömda timmarna

Vem tar hand om allt efter klockan 17?

I studien Stjärnkraft tillfrågades 2 000 kvinnor med höga chefsbefattningar om sin upplevelse av jämställdhet i hemmet. Hela 86% ansåg sig jämställda. Samtidigt menade 80% att de var "huvudprojektledaren" hemma, det vill säga ansvarig för allt det som ska ske på hemmafronten innan (ibland även under) och efter arbetstid. Att vara huvudprojektledare innebär att du alltid har en att-göra-lista som pågår i ditt huvud. Du är alltid beredd att lägga till eller prioritera om. Du är den som tänker ut inköpslistan, håller koll på födelsedagar, ordnar matsäck och vet vilka presenter som passar. Du vet också när det behövs nya vantar och stövlar och när det är dags att boka semester.

Ibland delar du ut uppgifter. Det får ofta män att känna sig jämställda. De bockar av de tilldelade uppgifterna från listan. Uppgifter som du har tänkt ut. ”Det här är saker som jag gör i farten” säger huvudprojektledaren. Konsekvensen av att göra saker i farten innebär att huvudprojektledaren, oftast en kvinna, arbetar i genomsnitt sju veckor mer än män per år med oavlönat hemarbete.

Sju. Veckor. Per. År.

Jag har själv lång erfarenhet av att vara familjens huvudprojektledare. Under mina många år som chef med affärsansvar och många timmar på resande fot och i möten hade jag alltid min kom-ihåg-lista längst bak i mitt anteckningsblock.
• Pannkakor ska med i morgon till skolan
• Kolla om stövlarna är i förrådet
• Ringa städfirman
• När ska bilen besiktigas? Har jag körförbud??
• Mammografi – boka om – igen…

Jag har i ledningsgruppsmöten haft hjärnan i långa strategiska tankar och samtidigt ett öga i mobilen ifall något strulat till sig där hemma. Att ständigt växla mellan långa strategiska tankar och ha koll i mobilen är inte optimalt. Att ha många bollar i luften är inte en talang. Nu vet man att switchtasking gör dig mindre effektiv.

Varför skammar vi vissa köp av tjänster?

Det är inte skambelagt att ta in en snickare som hjälper till att göra klart altanen. Eller att köpa hjälp för att måla om huset. Men att köpa tjänster till hemmet i övrigt rynkas det inte sällan på näsan åt. Kvinnor som i större utsträckning tar hjälp, vittnar om att de helst inte vill berätta om att de köper tjänster. Detta för att undvika nedsättande kommentarer, då normen att en kvinna ska ta hand om hem och familj lever kvar.

Hemmafrun är borta men hennes arbete är kvar

På 50-talet fanns det i Sverige en miljon hemmafruar. De tillbringade 40 timmar i veckan med att sköta familj och hem. På den tiden sprang vi inte marathon. Vi höll inte ständigt  på att renovera huset. Barnen hade inte en massa aktiviteter. De fick vara ute och leka själva och helst inte störa så mycket. Det var inte bättre förr, och jag förordar inte 50-talet, men det är en intressant reflektion. Nu gör ofta båda parter karriär, eller vi är ensamstående med barn, vi renoverar hemmet, springer maror och barnen har många aktiviteter. Det är lätt att förstå att livspusslet är svårt att få ihop. De glömda 40 timmarna sköter huvudprojektledaren i farten.

Struktur och kultur

I börsbolagens ledningsgrupper finns ofta män med en hemmafru, sällan kvinnor med en hemmaman. Männen säger sig ha teamat upp med sin fru, gjort en deal, ”Jag jobbar, drar in pengarna och du sköter allt annat”. Kvinnorna i sin tur har oftast en partner som också gör karriär.

Jag fick tillsammans med en kollega möjligheten att på en ledarskapsutbildning för kvinnor ställa frågan om vad det är som hindrar att ta nästa steg i karriären. Självklara svar som gavs var organisation, struktur och kultur men även ”huvudprojektlederiet” kom spontant upp som en anledning till att känna tveksamhet inför att ta nästa kliv i karriären. De flesta svarade att de hellre stannade kvar i nuvarande jobb då de inte kunde föreställa sig hur livspusslet skulle gå ihop med ett nytt eller större ansvar. De var helt enkelt inte beredda att betala priset.

Tyvärr är det vanligt att företag tappar sina kvinnliga, och i vissa fall även manliga, talanger i samband med familjebildning. Fram till dess går män och kvinnor i samma takt. Att erbjuda hjälp med privatlivet när det är dags att komma tillbaka efter föräldraledighet kan vara ett konkret sätt att behålla och attrahera kvinnliga talanger.

Tid - det enda som är rättvist

Vi har alla samma tillgängliga tid, varken mer eller mindre. Genom att köpa tjänster i större omfattning kan vi frigöra tid till att tänka strategiska tankar, träna, läsa, vara mer närvarande, umgås med familj och vänner. Ersätta stress med lust. Därför kan det också vara en investering i din karriär. Du kommer ha mer tid att vara ditt bästa jag. Din arbetsgivare får dessutom direkt effekt på produktiviteten och lönsamheten. En klassisk win-win.

Hur kan du GÖRA skillnad?

Förebilder är som bekant viktigt. Prata om det nödvändiga i att ta hjälp om du rekryterar till en ledande position. Berätta varför du själv tar hjälp och hur du gör det. Bli inte en av de chefer som säger ”det där får du bara prioritera bort”. Min räddning var att jag teamade upp med en annan mamma i samma situation. Vi hjälptes åt med att hämta, lämna, läsa läxor, skjutsa till aktiviteter, etc. Jag köpte de få tjänster som då fanns att köpa men hade helt klart behövt mer support. Det är frustrerande att det fortfarande finns ett så litet utbud för tjänster i hemmet.

Framtidens talanger kommer inte välja att prioritera bort. De vill ha ett intressant jobb och ett hållbart privatliv. Att köpa tjänster för privatlivet är ett enkelt sätt att GÖRA jämställdhet och bryta normen att du som kvinna förväntas göra allting själv!

Det är ett sätt - att "Change the Game"!

Marie Andén, grundare, VD och delägare på Mar-katta, fan av WizWomen. 

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #höstprat #mar-katta #jämställdhet #deglömdatimmarna #görbättre


Malin Nilsson VD på BDO

Min passion för att klättra i träd

Så fort jag kom hem sprang jag till trädet för att svinga mig upp på den nedersta grenen...för att sen ta mig vidare i grenverket

När jag var liten var det bästa jag visste att klättra i träd. Hemma hos min dagmamma, mitt på den stora gräsmattan på tomtens baksida, stod det perfekta klätterträdet – en stor ek vars grenverk gav oändliga möjligheter till att utforska olika vägar. Så fort jag kom hem till henne så sprang jag dit för att svinga mig upp på den nedersta grenen, vilket var en första utmaning för att komma vidare. Den satt högt, den där grenen. Det krävdes viss längd för att nå upp, men framförallt träning och teknik vilket också höll de flesta barn borta. Väl uppe var det en rätt enkel match att fortsätta ut på grenarna, uppåt mot nya, ned igen och vidare till nästa. Och ibland bara stanna på en gren för att njuta av utsikten.

Jag var ganska våghalsig som barn. Min dagmamma var inte lika förtjust i mina aktiviteter och en dag, när hon hade hittat mig nästan högst upp i det stora trädet, förbjöd hon mig att klättra. Efter en del tjat och förhandling med henne och mina föräldrar, som alltid har haft en hög tro på min förmåga, kom vi överens om att jag fick klättra lagom högt. Det visade sig att vi hade lite olika syn på vad lagom var, så efter att åter igen ha hittat mig högst upp möttes jag en eftermiddag av en nedsågad gren mitt i trädet. Besvikelsen var förstås stor. Men ganska snart upptäckte jag i stället nya grenar där jag inte varit förut. Så jag fortsatte klättra. Så högt jag bara kunde.

"Vi måste också bli bättre på att få fler att vilja stanna kvar"

Inom rådgivningsbranschen är en av de största utmaningarna, idag och i framtiden, förmågan att attrahera och behålla medarbetare – våra talanger. Branschen anställer många nyexaminerade som de första åren får en bred utbildning och erfarenhet vilket oftast ger individen en snabbare utveckling än i andra branscher. Men alltför många väljer att lämna efter några år för att söka nya utmaningar utanför konsultrollen. Vi behöver fundera på varför det är så. Rådgivningsbranschen har länge stått för en viktig kompetensförsörjning till resten av näringslivet. Det är bra, men vi måste också bli bättre på att få fler att vilja stanna kvar och utvecklas inom vår egen bransch - inte minst med tanke på hur många olika möjligheter som faktiskt erbjuds.

"Det finns bevis på strukturer som idag kan och är på väg att rivas"

Revisions- och rådgivningsbranschen är historiskt traditionell till sin struktur och hierarki. Du har förväntats följa en i förväg utstakad karriärväg. Till viss del måste det kanske vara så – det ska läras upp, kvalitetssäkras och byggas kontaktnät. Men karriärvägarna idag är betydligt fler än de typiska sex eller sju stegen som presenteras som vägen mot delägarskap. Det finns bevis på strukturer som idag kan och är på väg att rivas och det finns många olika möjligheter att peka på. Det är när man hamnat rätt som man lyckas nå sin fulla potential. Vissa trivs i specialistroller. Andra drivs av att leda andra eller att lägga allt fokus på att möta våra kunder - det finns ett stort behov av en bredd av personligheter och kompetens. Det är inte ovanligt att det upplevs som svårt att få ihop livspusslet när det är dags att bilda familj och därför väljer många att gå vidare till något annat. Bara för att det är svårt att se alternativ som faktiskt finns eller skulle kunna finnas.

För att hitta rätt måste man tillåtas och ges möjlighet att prova olika saker vid olika tidpunkter. Det behöver finnas möjlighet att stanna upp när till exempel livssituationen förändras för att vid senare tillfälle ta nästa steg. Med andra ord behöver det snarare finnas alternativa vägar framåt och uppåt. Vägar som mer liknar grenverket i den ek jag klättrade i som barn än en ställbar stege där det bara finns ett antal steg uppåt.

Idag klättrar jag inte längre i träd. Men när jag ser tillbaka på mina 20 år i branschen och hos BDO så tänker jag på min barndoms klätterträd. Att jag har stannat och trivts så bra i en bransch - som alltför många väljer att lämna - beror väldigt mycket på att jag har haft möjligheter att prova mig fram. Jag har fått nya roller. Först som revisor och sedan i kombination med olika ledarroller eftersom jag upptäckt att jag brinner för att få bidra till att utveckla verksamhet och människor. Under småbarnsåren upplevde jag att det fanns både förståelse och var praktiskt möjligt att anpassa arbetssituationen, vilket gör konsultrollen till ett utmärkt val. Jag har alltså kunnat klättra ut på nya grenar, ibland uppåt och ibland åt sidan, och i vissa skeden i livet stannat upp ett tag för att njuta av utsikten. Och jag har haft turen att alltid ha någon som har stått där och coachat och pekat på en annan gren när jag ville vidare men inte alltid såg vägarna själv. Jag har helt enkelt inte känt att det funnits behov av att byta träd för att utvecklas.

"Vad är det som säger att man inte skulle kunna vara en riktigt vass klättrare bara för att man inte når upp till första grenen?"

Att kunna visa på olika möjligheter och karriärvägar inom rådgivningsbranschen är en viktig nyckel till att attrahera och framförallt behålla talanger i framtiden. Kanske måste vi någon gång då och då såga ned en dålig gren. Men låt oss då också hänga upp fler repstegar så att det finns möjligheter att nå nya grenar, nya vägar, utan att nödvändigtvis byta träd. Det där med repstegar kan även hjälpa dom som inte riktigt når upp till den första grenen. För vad är det som säger att man inte skulle kunna vara en riktigt vass klättrare bara för att man inte når upp till första grenen?

Let’s change the game!

Malin Nilsson, VD och delägare på BDO Sverige, medlem i WizWomen. 

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #höstprat #bdo #bdosweden #revision #professionalservices


Bild på Agnes Hammarstrand Advokatfirman Delphi

Dom sa att det bara är en tidsfråga

Året är 2006 och jag ska på min första arbetsintervju för en riktig anställning efter juristexamen. Jag kliver in på den stora fina affärsjuridiska arbetsplatsen. Fin inredning och fina tavlor på väggarna. Jag blir serverad kaffe av en kvinnlig receptionist. En värld de flesta personer jag känner, eller i vart fall kände redan innan juristutbildningen, bara skulle ha kunnat drömma om.

Tidigare hade jag sommarjobbat på advokatbyråer och besökt ett antal affärsjuridiska arbetsplatser. Jag  noterade bristen på kvinnliga delägare och chefer i branschen. Som kvinna hade en gnagande känsla börjat smyga sig på: Är det omöjligt att göra karriär som kvinna på en affärsjuridisk arbetsplats? Under intervjun tog jag mod till mig och frågade försiktigt den manliga delägare som höll i intervjun varför det kom sig att det inte fanns några kvinnliga delägare på byrån.

”Det är bara en tidsfråga svarade han: ”Det kommer att lösa sig av sig självt med tiden”"

När jag så senare tackade ja till en anställning på en annan advokatbyrå fick jag lära mig att om jag bara kämpar tillräckligt hårt så kommer jag att lyckas och kunna bli delägare på den affärsjuridiska stora byrån – det som egentligen var den enda karriärmöjligheten som presenterades.

Många år senare har inte mycket ”löst sig av sig självt med tiden”. Trots att kvinnliga studenter, under flera decennier, varit i majoritet på universiteten är de flesta nya delägare som utses män – och ofta män med en fru hemma som tar huvudansvar för hem och familj. Och statistiken talar tyvärr fortfarande sitt tydliga språk.

Jag insåg snabbt att den rådande synen i branschen var just att  ”det löser sig med tiden om bara kvinnorna förändrar sig”. Kvinnorna skickades på kvinnliga nätverk och fick en mentor för att bli bättre – men inget annat behövde förändras. Snart började det återigen gnaga inom mig. Jag såg hur många av de som arbetade hårdast och engagerade sig mest var tjejer, men alla slutade en efter en för att andra yrken lockade mer.

Inte kvinnorna det var (eller är) fel på

Jag själv bestämde mig för att stanna och satsa på delägarspåret. Jag insåg dock snabbt att jag ofta fick kämpa dubbelt så hårt som många manliga kollegor för att nå mina mål. Jag började inse att det kanske inte var kvinnorna det var fel på. Snarare kanske det var strukturer och normer som gjorde att kvinnor hölls tillbaka, inte tilläts ta plats. Jag började prata med jurister i branschen om detta och frågade var andra ansåg att problemen låg. Historierna från Sveriges advokatbyråer var många. Flera vittnade om sexuella trakasserier och härskartekniker. I sann ”mee too-anda” fick förövaren alltid stanna kvar på byrån – medan kvinnan rekommenderades att söka sig vidare. Många berättade om hur män hade svårt att hantera drivna kvinnliga kollegor. Starka kvinnor sågs som ”puschiga” eller ”hårda”. De rekommenderades att ”ta det lugnt” med följden att de blir ”duktiga flickor” som senare får höra att de ”synts för lite” och ”borde tagit för sig mer”. Samtidigt som moderna män som tog föräldraledighet fick en stämpel av att inte satsa på karriären, med mindre ansvar och mindre roliga arbetsuppgifter som följd.

Men många av de samtal jag hade var inte så extrema. De handlade ofta om hur det helt enkelt var lite lättare för män att ta sig fram i karriären på affärsjuridisk byrå – som konsult. Många av de kvinnor jag pratade med upplevde att sälj- och kundvårdscoachning i stor utsträckning skedde män emellan. Klienter ärvdes ofta från man till man och många affärer gjordes i manliga sällskap – med följden att kvinnor fick kämpa hårdare för att bygga sin  ”klientstock”. Ofta förutsattes man ta en roll som den som antecknade eller arbetade ”back-office” istället för att vara den som frontade mot klienter och syntes.  Många kvinnor jag pratat med berättar hur de sett hur fler män ärvde sina klientkontakter av likasinnade mentorer. Sammantaget blev det svårare att ta sig fram och lyckas.

 Inget löser sig av sig självt

Varför gick då förändringen med sådan snigelfart och ”inte av sig själv”? Enligt min mening berodde det på att för få insåg att det krävts förändring på riktigt för att skapa jämställda advokatbyråer. Inget löser sig av sig självt.

Jämställdhet handlar inte om att förändra kvinnorna – det handlar om att förändra normer, strukturer – och omedvetna beteenden.

För att göra det måste ledning och delägare vilja ha en förändring – på riktigt. Även män måste engagera sig och bry sig om frågorna och vilja ha förändring. Så länge jämställdhetsarbetet drivs av en jämställdhetsgrupp bestående av ett gäng unga tjejer utan inflytande eller så länge förändringarna består i att kvinnor skickas iväg på kvinnliga nätverksträffar kommer få förändringar ske.

En start är att öka kunskapen om jämställdhetsarbete, underförstådda normer, unconscious bias och omedvetna härskartekniker på alla nivåer inom företaget. Få vill medvetet diskriminera eller missgynna kvinnor – men alla kan vi behöva fler verktyg för att förstå och kunna undvika att falla in i invanda mönster. En bra fortsättning är att utvärdera vilka konkreta åtgärder som krävs för att skapa förändring och sen arbeta för att genomföra dessa förändringar.

 Det krävs handling  - konkreta åtgärder och inte bara snack

För att på allvar skapa samma möjligheter för män och kvinnor att göra karriär inom olika konsultbranscher krävs konkreta åtgärder.

En bra sak är att börja med affären. Som konsult blir du alltid framgångsrik om kunderna vill ha din hjälp och om du kan sälja in affärer till firman. Då gäller för byrån/konsultfirman att skapa samma möjligheter för alla att skapa affärer. Samt att säkerställa att alla får ”cred” för sådant som de gör bra. Ett konkret sätt kan vara att ha utbildning och stöttning i sälj och kundvårdsarbete – så att din framgångsfaktor inom det inte hänger på vilken handledare du har. Ett annat sätt är att arbeta med delat kundansvar där man aktivt låter unga adepter få delta i sälj och kundvård. Genom rutiner och processer för detta kan man motverka att hamna i traditionella mönster där manliga delägare främst hjälper likasinnade manliga adepter.

Anställ hellre en för mycket, än en för lite

Utöver att skapa samma möjligheter kring sälj- och kundvård krävs också en arbetsmiljö och karriärvägar som passar såväl kvinnor som moderna män. Eftersom fler kvinnor – vid sidan av moderna män – fortfarande har huvudansvaret hemma kan det handla om att skapa mer flexibla arbetstider och att respektera folks inbokade tider även då dessa är privata såsom hämtning och lämning på förskola. För att detta ska fungera i praktiken krävs också att beläggningen per anställd inte är för hög – utan att byrån tänker på att hellre anställa en för mycket, än en för lite, på bekostnad av lägre vinst än att bränna ut sin personal.

Det finns många fler konkreta åtgärder som kan vidtas för att åstadkomma jämställda konsultbyråer. För lite inspiration får ni gärna läsa min och min kollega Emil Anderssons artikelserie här: https://www.legallyyours.se/artikel/sa-kan-vi-skapa-mer-jamstallda-byraer/.

"Konsultyrket är fantastiskt!"

De problem som många kvinnor vittnar om i advokatbranschen och inom många andra konsultbranscher är nu äntligen så sakteliga på väg att minska. Konsultyrket i sig är perfekt för såväl kvinnor som moderna män. Med många kollegor, rätt bemanning i projekt och teamarbete skapas bra förutsättningar för balans i livet, ostörd semester, VAB och avlastning när det ”kör ihop sig” samtidigt som kundens behov kan vara i centrum. Anställda kan arbeta hemifrån - ingen bryr sig så länge jobbet blir gjort. Genom att arbeta aktivt mot diskriminering, sexuella trakasserier, och beteenden som grundas i omedvetna fördomar kan arbetsplatser skapas där kvinnor och moderna män har samma möjligheter som traditionella män att göra karriär.

Många år efter jag steg in på min första anställningsintervju är jag fast. Jag älskar att vara advokat och konsult på affärsjuridisk byrå. Det är världens bästa yrke. Jag önskar bara att lika många kvinnor som män fick förmånen att känna som jag gör. För att detta ska vara möjligt krävs att vi tillsammans kavlar upp ärmarna och fokuserar på konkreta åtgärder – och inte bara snack.

Let’s change the game!

Agnes Hammarstrand, delägare på Advokatfirman Delphi, vinnare av "Årets Justitia" 2019, framröstad 2018 till Årets advokat – den advokat flest advokater och biträdande jurister helst skulle anlita i ett affärsjuridiskt ärende. 

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #delphi #åretsjustitia #jämställdhet #professionalservices


Bild på Jenny Kaiser på ÅkestamHolst

Är du med...eller inte?

Be a part of the game. Because its changing. Med eller utan dig.

Ni som hänger med oss, WizWomen, vet vad vi står för. Vår plattform handlar bland annat om förändring för kvinnors möjlighet att få ledande roller och tydligare position i en bransch som traditionellt har dominerats av, och i stor utsträckning fortfarande domineras av, män. Med åren har jag samlat på mig både erfarenhet och kunskap inom vår bransch – professional services. Jag har träffat många kunniga ledare och kloka människor. Jag har ökat min kunskap inom affärsstrategi och verksamhetseffektivitet. Jag har förstått vikten av att investera i och bygga en värdebaserad kultur. Min slutsats – baserat på mina erfarenheter och insikt i branschen under många år - kan inte bli annan än att branschen inte är hållbar när det gäller hur vi omhändertar våra kvinnliga talanger Det vet vi. För vi ser det runt omkring oss. Ja, visst - spelet och spelplanen håller på förändras. Men det kan gå snabbare. Mycket snabbare.

Mer action. Mindre prat. 

Så - har jag då stått på barrikaderna för jämställdhet? Har jag marscherat för kvinnors och allas lika rättigheter, skrikit högt och knutit näven? Nej, det har jag inte. Men jag är så tacksam för alla som har. Att behandlas lika och få lika goda förutsättningar till avancemang och ledande positioner med stort inflytande. Att få lika ersättning för lika insats. Att bygga en hållbar bransch där alla kan hitta någon att spegla sig i och få utrymme att växa och utvecklas. Det är också varför jag anslöt mig till Wizwomen. För att vara med och bidra på resan mot ett affärsklimat, ledarskap och synsätt i samhället i stort där det är självklart att män och kvinnor har lika värde och får samma förutsättningar. Att tillsammans hjälpas åt för att skapa en bättre balans och jämställdhet inom svenskt näringsliv. Mer action och mindre prat.

Jag växte upp i en förort till Stockholm som heter Tyresö där jag är yngst i en barnaskara av tre. Pappa entreprenör, mamma chefssekreterare. De skildes när jag var 11 år och jag led i många år av dåligt självförtroende. Jag var - skulle jag säga - en genomsnittsstudent som fick hänga med ”det tuffa gänget” lika mycket som ”det töntiga”. Jag sportade mycket. Jag höll alltid tal när mormor (och andra fyllde år) och lärde mig snabbt att ta hand om mig själv.

"Jag var driven redan som ung och jobbade både hårt och mycket."

Tidigt tog jag eget ekonomiskt ansvar där mitt första jobb var på ICA Skarpnäck. Jag fick jobbet efter att ha praktiserat där under högstadiet och älskade att jobba där. Jag hjälpte till att fronta hyllor (fyllde på och såg till att produkterna var snyggt staplade), prissätta produkter och det roligaste av allt – sitta i kassan. Och jag var oerhört effektiv i kassalinjen då jag hade en fallenhet att komma ihåg PLU-nummer utantill, förstod vikten av hastighet för att både göra kunderna nöjda och skapa så stor omsättning som möjligt under den tiden jag satt där.

Under mina ungdomsår jobbade jag alltid extra utanför studierna. Det var en självklarhet att tjäna mina egna pengar och inte vara beroende av våra föräldrar. Jag var driven redan som ung och jobbade både hårt och mycket. När jag gick ut gymnasiet var jag som så många andra högst osäker på vad jag skulle ägna mig åt. Jag kom in på universitetet i Jönköping (Information & Kommunikation har jag för mig att det var) två dagar innan upprop. Mamma jublade. Jag tackade nej med kommentaren; ”jag kan inte flytta till Jönköping i 3 ½ år utan att vara säker på att det är i den här riktningen jag vill gå yrkesmässigt”. Mamma blev lite ledsen och jag, jag jobbade vidare istället. I dubbla skift. På dagtid på ett produktionsbolag som hette Drakfilm. På kvällar och helgnätter på Servo.

"Nu är det på tiden att börja ta vuxna beslut."

Men så kom jag till ett skede i livet som jag tror att många kommer till, nämligen att nu är det på tiden att börja ta vuxna beslut. Jag insåg att jag behövde en utbildning och ett riktigt jobb. Därmed drog min ”riktiga karriär” igång. Jag lånade 30.000 kr från min bror till 5% ränta och ansökte till en grundkurs på RMI Berghs (numera Berghs School of Communication). En investering i mig själv som fick mig att inse att det här med varumärke och kommunikation - det är min grej.

En person jag har mycket att tacka för är Peter Waak. Han var 27 år då han tog över som VD för de kommersiella radiofrekvenserna 104,7 och 105,5 i Stockholm. Han var redan då en mogen och insiktsfull ledare som tog fram det bästa i oss alla. Han gjorde aldrig skillnad på tex kön utan mötte alla som individer. Däri låg magin i hur han fick oss att växa. Under mina år på Lugna Favoriter och Bandit började så mitt professionella jag formas.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag inte funderat på män vs kvinnor speciellt mycket. Antagligen för att jag haft förmånen att inte behöva göra det. Jag ser oss som människor där var och en möts utifrån sin egen prestation och förmåga, oavsett kön. Jag har lika stora möjligheter som vilken annan kvinna som helst. Eller man. Det handlar bara om att ta för sig och våga kliva fram.

Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte ibland agerat mer som den stereotypa mansbilden. 

Men riktigt så enkelt är det ju inte. Vi vet det.  Många yrken, inte minst i vår bransch, har dominerats – och domineras delvis än idag - av en kultur där män premierar män och kvinnor ges inte samma möjligheter till avancemang. Om jag ska vara ärlig så tror jag, såhär i efterhand, att jag aldrig skulle vara där jag är idag om jag inte haft det drivet jag haft, vågat ta för mig, vässat armbågarna och ibland agerat mer som den stereotypa mansbilden jag sett runtomkring mig.

Jag har kört på utan att tänka så mycket på det större sammanhanget. Jag har haft hetsiga diskussioner med mina kvinnliga kompisar om huruvida det ska lagstadgas att företag ska kvotera in kvinnor i styrelserna. Historiskt har jag skrikigt ”aldrig i livet – jag vill bli vald utifrån min kompetens, inte mitt kön”. Men idag inser jag att vissa saker aldrig kommer att ske av sig självt eller sker allt för långsamt. Det kan därmed kräva andra typer av åtgärder än vad vi historiskt tagit oss an.

"Vi är ingenting utan vår talang"

Idag arbetar jag som Business Director på reklambyrån Åkestam Holst. En byrå som sedan +20 år bygger på och lever efter en stark värderingsgrund där jämställdhet, inkludering och mångfald är grundfundament. Jag är stolt över att få vara en del av detta kollektiv då vi tar dessa frågor på största allvar. Vi inser att det är avgörande beståndsdelar för vår fortsatta framgång. Vi är ingenting utan vår talang – befintlig som den framtida – och vår talang tar för givet att vi leder vår byrå värdegrundat.

"Vad är det som gör att inte fler kvinnor bjuds in till att bli delägare?"

Reklambyråbranschen är inte direkt känd för att vara jämställd (även om utvecklingen är positiv) på vare sig ledningsnivå eller partnernivå. Sämst är det på ägarsidan. Det är ärligt talat pinsamt dåligt. Vad är det som gör att inte fler kvinnor bjuds in till att bli delägare? Detta är en av branschens absolut viktigaste frågor. Som ägare, ledare, chefer och individer har vi en möjlighet att påverka på djupet. Den förnyelse som behöver ske när det gäller jämställdhet handlar i grunden om affärsnytta; en jämställd verksamhet och ledning, är en hållbar verksamhet och ledning och enligt statistiken ett mer framgångsrikt företaget. Som rådgivare måste vi leva som vi lär där våra kunder än mer börjar ställa krav inom området. Det gäller särskilt när det är dags för nya kundsamarbeten. Nu för tiden behöver vi ofta bevisa hur vi aktivt arbetar med jämställdhet och mångfald. Det är fantastiskt. För är det något som biter så är det när kunderna ställer krav.

Dags att gå från snack till verkstad. 

Diskussionen förs för fullt. Nätverk, plattformar som vår och nya sammanhang skapas men det går fortfarande för långsamt. Det är på tiden att även vi kommunikatörer och marknadsförare vågar tittar på oss själva med nyktra ögon och erkänna att ”this ain´t good enough”. ”Time to change the game”. Gå från snack till verkstad. Så nästa gång det är dags att utöka ägargruppen, tillsätta en ny ledare eller rekrytera talang – välj rätt. Tänk utanför boxen. Var modig. Gå utanför ramarna. Var en del av framtiden. Be a game changer.

Let’s change the game!

Jenny E Kaiser, Business Director på ÅkestamHolst, delägare i byrånätverket The North Alliance medlem i WizWomen

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #åkestamholst #noa #thenorthalliance #jennyekaiser #jämställdhet #professionalservices


En outsinlig passion för konsultyrket

"Jag kan inte komma på något annat yrke som ger så mycket tillbaka"

Samma känsla varje år – det är de sista dagarna på sommarsemestern och allt det där som jag hade tänkt att göra har inte hunnits med. Böcker som inte blivit lästa. Golf-handicap som inte har sänkts. Vänner jag inte har hunnit träffa. Nya platser som inte har blivit utforskade – helt enkelt så mycket som jag skulle vilja ha mer tid för. Mer semester helt enkelt. Samtidigt kommer successivt det välkända suget efter att komma tillbaka till jobbet krypande. En hel höst med massor av spännande och utvecklande, kända så väl som okända, utmaningar att hugga tag i. Nya saker att lära sig. Nya relationer. Detta är det enkla förklaringen till min outsinliga passion för konsultyrket. Min "kärlek" till rollen som rådgivare och konsult tar aldrig slut. Jag kan inte komma på något annat yrke och roll som ger så mycket tillbaka och är så utvecklande på så många plan.

Min kärlek till yrket började, som all kärlek gör, med en förälskelse som efter hand mognat till djup kärlek och en passion som aldrig slocknar. Nästan 30 år i samma bransch har fört med sig en och annan lärdom och lite perspektiv på vad konsultlivet innebär. Jag tror starkt på att var och en måste skaffa sig sina egna erfarenheter och lärdomar. Vi är ju alla olika. Jag skulle ändå vilja dela med mig av några av de lärdomar jag fått med mig under åren. Kanske finns det något där som du som läsare kan reflektera över och känna igen dig i.

Sommaren 1990 var livet som student över. Sista tentan var avklarad och det fanns inga mer uppsatser och grupparbeten att bekymra sig om. Nu var det dags att börja jobba! Vägen var sedan flera år tillbaka utstakad. Ett kort tag efter jag lämnat Småland för studentlivet i Göteborg hade tanken om att jobba i familjeföretaget övergivits. Mitt val stod klart. Jag skulle bli revisor. Det var drömmen och planen med min framtida yrkeskarriär - punkt slut! Den drömmen, precis som en del andra drömmar i livet, blev inte verklighet. Det var smärtsamt att som 23-åring inse att jag var tvungen att tänka om, tänka nytt och överge drömmen. Så här 30 år senare är jag väldigt glad över detta eftersom jag har insett att jag aldrig skulle gjort mig speciellt bra som revisor. Att ha drömmar, att planera och sätta upp mål är bra. Om inte just en dröm blir verklighet är det viktigt att bära med sig att den icke förverkligade drömmen kan istället ta dig med på andra, mer spännande och passande vägar i livet.

"Det är inte säkert att de val som du gjort alltid håller i längden."

Att hålla sig inom samma bransch och med mer eller mindre samma typ av jobb i 30 år kan ju tyckas vara lite trist och tråkigt. Hade det inte varit kul med lite omväxling? Under hela min karriär har det varit viktigt att utmana och ifrågasätta vad jag håller på med. Är det här rätt för mig? Inte så att jag varje dag har gått runt och funderar på detta, men jag har haft en tydlig regel att jag varje sommar tagit mig en rejäl funderare på vad jag vill framåt och utvärderat året som gått. Frågor som -  ”Vad har jag lärt mig?” ”Har jag utvecklats som person?” ”Har jag bidragit till bolagets utveckling?" "Vill vi samma sak framåt och har vi samma värdegrund?” Med hjälp av svaren på den här typen av frågor har jag sedan bestämt mig för om jag ska stanna kvar där jag är eller om det är dags att göra något annat. De allra flesta gångerna har det varit solklart att det är konsult och rådgivare jag vill fortsätta vara. Så kommer det nog att vara resten av min yrkeskarriär. För mig är det, och har det varit,  viktigt att vara ärlig, främst mot sig själv men också mot sin arbetsgivare. Det är inte säkert att de val som du gjort alltid håller i längden och då är det viktigt att ta konsekvenserna av det eller så är det så att trots att många andra byter jobb är det inte det som är rätt för dig – det är okej att stanna länge inom samma bolag. Det är bara du själv som kan ta ansvar för din karriär och då krävs eftertanke och aktiva beslut för att inte behöva se tillbaka på sin yrkeskarriär och känna sig besviken.

Kollegorna. Kunderna. Kunskapen.

Vad är det då som konkret har hållit mig kvar på Deloitte under så lång tid? Det kokar ner till tre saker; kollegorna, kunderna och den kunskap som jag dagligen tar till mig.

Kollegor på alla nivåer som jag får jobba tillsammans med, som stöttar, utmanar och driver på utefter behov och som osjälviskt delar kunskap och erfarenheter. Yngre kollegor som jag får coacha och dela mina erfarenheter med och som tillbaka ger nya fräscha perspektiv på saker och ting. En härlig blandning av olika människor som för mig fungerar som en sorts familj som finns där, inte minst när motgångarna hopar sig och jag behöver peppning och en axel att gråta mot.

Kunder som ger mig sitt förtroende och som jag och mina kollegor får möjlighet att arbeta tillsammans med för att utveckla deras organisation. Känslan av att hjälpa en kund att lyckas är överväldigande. Att få se hur lösningar kommer på plats och faktiskt fungerar är en väldigt viktigt anledning till min motivation och passion för det här jobbet.

Kunskap som är en källa till utveckling och breddade perspektiv på tillvaron. Att dagligen få vara en del av och ta del av allt vad ett kunskapshus som Deloitte ger är en stor förmån. Den stimulans och den aldrig sinande vetgirighet som det bär med sig skulle jag ha svårt att leva utan. Detta har blivit extra tydligt de senaste åren när vi klivit in i den digitaliserade tidsåldern och gamla beprövade kunskaper och metoder inte håller längre. Det finns absolut mycket att bygga på sedan tidigare, men för mig har det varit nödvändigt att göra ett rejält kunskapslyft för att kunna vara relevant nu och i framtiden – en spännande och stimulerande utmaning.

Vi kan göra mer för att göra branschen mer inkluderande och modern.

Så finns det då inga fel och problem med den yrkesbana jag valt och den bransch jag varit en del av i så många år. Jo, visst finns det utmaningar. Jag ser ett stort behov av att i än större utsträckning arbeta för en mer inkluderande och modern bransch. En bransch där våra olikheter ses som tillgångar och där formen vi ska passa in i är mer flexibel och tänjbar. Detta är också del av varför jag stannar kvar - att arbeta för förändring. Det är också den huvudsakliga anledningen till att jag valt att vara en del av plattformen WizWomen. Tillsammans kan vi göra mer.

När jag ser tillbaka på mina 30 år som konsult kan jag bli besviken på mig själv och mina delägarkollegor. Har jag, har vi, gjort vad jag/vi kunnat för att vi ska vara fler kvinnor i ledande befattningar? Har vi verkligen gjort allt vi kan för att möjliggöra att konsultrollen ska fungera väl tillsammans med ett liv med familj och barn? Har vi gjort vad vi kan för att stävja den stereotypa bilden av kaxiga stereotyper som representerar vår bransch?

Det är ju - som ni alla vet - inte särskilt fruktsamt att blicka bakåt. Det är mer viktigt för mig att nu och framåt använda den erfarenhet jag har skaffat mig, det inflytande jag har genom mina olika ledarroller inom Deloitte och mitt nätverk i stort för att bidra till förändring.

Det finns flera olika rapporter som pekar på vilka utmaningar vi står inför gällande ledarskap, talangförsörjning och företagens ansvar för samhällets utveckling i stort (lästips: Success personified in the Fourth Industrial Revolution: Four leadership personas for an era of change and uncertainty, Deloitte Insights, January 2019). Detta är bra saker att ta till sig och jag plöjer igenom en och annan artikel och rapport på området. Jag kan dock konstatera att den överlägset bästa källan till förståelse och insikt är att ha en kontinuerlig dialog med mina kollegor, inte minst de som är yngre och representerar den nya generationen. Det är så jag kan skaffa mig verklig förståelse för var vi har utmaningar och diskutera vad det är som krävs för att vi ska kunna förflytta oss.

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något."

Det är helt klart inte så enkelt att vi bara behöver fler kvinnor på ledande positioner för att ge yngre kvinnor bra förebilder. Det behövs ett bredare spektra av förebilder för alla. Förebilder med förmåga att lyssna. Förebilder som vågar sticka ut ifrån den faktiskt fortfarande rätt så stereotypa bilden av konsultlivet som vi själva har skapat.

”Igen kan göra allt, men alla kan göra något”. Vi har alla ett gemensamt ansvar att bidra till förändring och förbättring där vi befinner oss, oavsett kön och vilken generation vi tillhör.

Let’s change the game!

Christina Bergman, delägare Deloittemedlem i WizWomen

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #deloitte #deloittesweden #consulting


Monika Wannholm

Kraften av att hjälpas åt

"Där och då blir omvärlden smal, svartvit och ljudlös."

Klockan är 15.06 den 7 april, 2017. Det är skön och avslappnad "fredagsfeeling" på kontoret på Sveavägen 20. Plötsligt plingar det till i min mobil. Det är en notis från Svenska Dagbladet om att en lastbil har kört in i Åhlénshuset i Stockholm city och kört över en massa människor. Båda mina tonårsbarn har planerat att samma dag ta tunnelbanan från Mörby Centrum in till stan efter skolan. Påsklovet har precis börjat denna fredagseftermiddag. Jag skickar direkt iväg ett sms till dem; ”Åk inte in till stan – en lastbil har kört in i en folkmassa vid Åhléns!”.

Min då 14-åriga dotter messar snabbt tillbaka: ”Oj – jag är inne i stan”.

Panikartat svarar jag; ”Kom till mitt jobb”. ”Jag vill inte att du är på gatorna”. ”Åk inte tunnelbana”.

Min dotter svarar: ”Vi är inlåsta på Åhléns Drottninggatan”.

Där och då blir omvärlden smal, svartvit och ljudlös. Min hjärna skenar. Jag måste ta mig dit och få ut henne!

Efter något som känns som en evighet kommer ett nytt sms. ”Jag skojade bara, hihi, jag är i Täby centrum”.

Känsla: osannolik lättnad. Var jag arg på min dotter? Knappast, bara enormt tacksam att hon bara hade skämtat med mig. Hon hade ju inte fattat allvaret utan var 100% min lilla fjortis.

Fredagen den 7 april, 2017, är en dag som vi på Grant Thornton´s Stockholms-kontor, tillsammans med många andra svenskar, kommer att minnas. Vi som var på plats såg panikslagna människor som sprang på Sveavägen och Malmskillnadsgatan. Det var tungt beväpnade poliser överallt. Stora delar av city och kvarteren runt vårt kontor var avspärrat. Vi tog in många rädda medmänniskor på kontoret under eftermiddagen och kvällen för att ge dem skydd, bland annat en väldigt uppskakad skolklass som var på studiebesök i en fastighet på just Drottninggatan. De kom ut från fastigheten efter attentatet och såg påkörda och skadade människor.

"Alla hjälptes åt efter förmåga."

Vi i ledningen drog igång krishanteringen, vi måste säkerställa var alla våra medarbetare befann sig. Ett 50-tal var på kontorets skidresa i Vemdalen, puh, dem kunde vi pricka av direkt. De medarbetare som var ute hos kund hjälptes vi - chefer och administratörer - åt att få tag i på telefon för att säkerställa att de var ok. Ingen visste ju om lastbilen bara var det första attentatet och om det skulle komma fler. Tunnelbanan och tågtrafiken stängdes av. Senare på kvällen började lämmeltågen med folk som gick hemåt på gator och broar över hela stan. Mina sociala medier översvämmades av meddelanden där människor bad om hjälp att hämta barn på dagis, erbjöd sin hjälp med hämtningar och skjutsningar. Alla hjälptes åt efter förmåga. Detta var också min första stora utmaning som nybliven kontorschef. Jag kände mig inte bara som mina barns mamma denna fruktansvärda fredag, utan som mamma och ansvarig för alla på kontoret. Vid åttatiden på kvällen när alla hade lämnat kontoret kände jag att jag också kunde gå hem så jag började gå norrut mot Norrtäljevägen innan jag blev upphämtad av min man strax norr om Roslagstull.

Förra sommaren, 2018, visade människor återigen omtanke och handlingskraft tillsammans när stora skogsbränder rasade runt om i Sverige. Totalt brann 25 000 hektar skog och 7 000 räddningsinsatser genomfördes i svårtillgänglig terrängmark. Räddningstjänsterna bad om hjälp och fick i många fall stöd både från nationellt och internationellt håll.

"Hur mycket vi behöver öppenhet och tillit för att bli vårt bästa jag."

Händelserna den 7 april, 2017 och förra sommaren har gett mig tankeställare om hur mycket vi behöver öppenhet och tillit för att bli vårt bästa jag. Hur otroligt viktigt det är att hjälpa varandra. Dessa två extrema händelser är exempel på när vi människor spontant och självklart både efterfrågar och erbjuder varandra hjälp. Det är exempel på kraften vi kan skapa ihop och hur mycket vi kan åstadkomma när vi jobbar tillsammans, lyssnar in och stöttar varandra.

Det magiska i att när vi ber om hjälp upptäcka alla som vill hjälpa

I vardagen, utan extrema händelser, är vi människor inte lika bra på att efterfråga och erbjuda varandra hjälp. Kanske tvekar vi på grund av rädsla att visa oss sårbara och osäkra. Tvekar för att vi inte vill uppfattas som att vi inte har koll. Varför gör vi så? Jag är övertygad om att en långsiktigt framgångsrik organisation inte handlar om ett gäng individuella stjärnor. Istället handlar det om en kultur där vi tränar vår relationskompetens och hjälper varandra att lyckas och utvecklas. Och det magiska är att när vi lär oss att be om hjälp så kommer vi att upptäcka alla människor runtom oss som vill hjälpa. När vi får hjälpen vi behöver avtar stress. Vi människor får lyckokänslor efter att ha hjälpt någon. Forskning från Harvard Business School visar ett starkt samband mellan lyckokänslor, kreativitet och innovation – själva motorn för långsiktig framgång. När vi hjälper varandra gör vi alltså oss mer framgångsrika.

Så nästa gång du ber om hjälp är du inte svag. Istället ökar du både din och vännens/partnerns/kollegans/teamets/företagets möjligheter till välmående och lycka och därmed fortsatt framgång. Och nästa gång du hjälper någon gynnar du både personen du hjälper och dig själv.

Vem vill inte bidra till ökad lycka för sig själv och andra, och hållbar framgång tillsammans?

Let’s change the Game!

Monika Wannholm, delägare och kontorschef på Grant Thorntonmedlem i WizWomen

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #tillsammansärvistarka #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #grantthornton


Bild på Elisabeth Eklund

Varför förebilder är så viktiga

"Jag tror på karma. Goda gärningar leder till goda resultat."

Det är nu mer än 20 år sedan jag blev färdig jurist och började min karriär inom advokatbyråvärlden. Jag har varit delägare sedan 2012. Under alla dessa intressanta, roliga men även utmanande år som har gått sedan dess har jag mött många fantastiska människor. Människor som har inspirerat mig, varav vissa är och har varit mina förebilder. De har på olika sätt gjort skillnad för mig i mitt liv och min karriär och jag hoppas att de vet om det. Numera ser jag det som mitt ansvar att inspirera och vara en förebild för andra, yngre kollegor. Här tror jag verkligen på karma, att goda gärningar kommer att leda till goda resultat.

Plocka godbitar och skapa din egen ledarfilosofi.

Ingen nämnd, ingen glömd, men jag kan med värme konstatera att det är många både kvinnor och män som har inspirerat mig och varit förebilder på olika sätt. Om jag skulle få frågan om det är EN särskild person som är min förebild är svaret nej. Istället har jag plockat bästa bitarna från olika håll för att möjliggöra olika steg i karriären. På senare år har jag, bland annat utifrån dessa "bitar" skapat min egen ledarfilosofi, för att kunna leda och inspirera i de olika team och roller som jag är aktiv i.

Den perfekta förebilden finns inte. 

Jag tror verkligen att förebilder har en stor betydelse, men jag tror även att många av oss har insett att den där perfekta förebilden finns troligen inte därute. Men det är också det som är det fina – det går ju faktiskt att hitta olika slags förebilder beroende på utmaning och sammanhang. Som kvinna har jag i några olika situationer inspirerats av kvinnor som har varit framgångsrika och som haft möjlighet att lyfta andra. Det var viktigt för mig att tidigt i karriären se att det faktiskt fanns kvinnliga förebilder som hade nått dit jag ville nå. När jag började arbeta på advokatbyrå var det fortfarande en etablerad farhåga att kvinnor ofta inte nådde lika långt i karriären som männen gjorde. Men det fanns inspirerande kvinnliga förebilder som visade att det gick.

Du sätter själv agendan för vart du vill nå.

När jag som ganska nybliven advokat blev ensamstående småbarnsförälder kändes det ibland tufft. Jag kan inte påstå att det fanns särskilt många andra ensamstående mammor som förebilder då – även om jag mött flera exempel senare i livet. Men eftersom jag då, liksom idag, arbetade på en advokatbyrå med många närvarande föräldrar såg jag inte det som ett hinder i sig, även om vardagen innebar en hel del pusslande. Men jag är ju långt ifrån ensam om att behöva pussla för att få ihop vardagen. Jag har mina föräldrar att tacka för hjälp hemmavid under småbarnsåren. Idag har jag min sambo att tacka för mycket support. Jag har många gånger fått frågan om hur det går att kombinera delägarskap med att vara ensamstående förälder. Där menar jag att advokatyrket - och konsultyrket i stort - är ganska unikt i sin flexibilitet. Klienterna har inte märkt om jag har suttit på kontoret eller hemma och jobbat när det har behövts. Trots att detta är snart 15 år sedan upplever jag att det finns många förutfattade tankar och känslor hos unga medarbetare kring karriärmöjligheter i advokatbyråvärlden och tyvärr oftare hos kvinnor än hos män. Därför är det viktigt att i den frågan vara en tydlig och stark förebild. Det gäller att visa att det är du själv som sätter agendan för vart du vill nå och det gäller att se möjligheterna. Det är också viktigt att sätta sina egna gränser, att ibland skynda långsamt och sätta upp delmål.

Förebilder som orkar komma ihåg att sprida glädje.

Mina förebilder har varit både kvinnliga och manliga. Det har varit allt från inspirerande universitetslärare, kloka domare, mer erfarna advokatkollegor till klienter som på ett föredömligt sätt har sett till att ge sina konsulter de bästa förutsättningarna. Jag har haft förebilder på många olika plan, både kring färdigheter som jag tycker har kännetecknat en duktig advokat; att skapa förtroende, övertyga på bästa sätt, skriva strukturerat, att sälja tjänster, till att konstruktivt leda möten eller bygga nätverk. Andra personer har varit förebilder kring mer mjuka värden som att hitta balansen i livet med familjen, att agera på ett särskilt empatiskt sätt eller genom att sprida glädje under sena arbetstimmar. Balansen, empatin, teamkänslan och glädjen är allra viktigast att plocka fram när det är tufft och kort om tid för leveranser. När det är sent eller vi har jobbat många timmar är det viktigt att vara en förebild i dessa frågor. Det handlar om att inte göra avkall på respekten för varandra. I dessa situationer är mina förebilder de som orkar komma ihåg att sprida glädje.

"Så kommer jag aldrig göra."

Ibland kan det även vara nyttigt att se saker från den andra sidan. Jag har nog lika många gånger genom karriären som jag har känt att jag har hittat goda förebilder, även iakttagit chefer och projektledare som fått mig att tänka att jag aldrig skulle agera på det sättet. Dessa upplevelser har inte alltid varit särskilt givande för stunden, och du känner säkert igen dig i sådana situationer, men det har å andra sidan lärt mig mycket om hur jag vill agera mot mina medarbetare och medmänniskor.'

"Hitta förebilder som inte alltid finns på nära håll."

Jag har alltid varit nyfiken, intresserad av andra människor och haft mycket energi. Jag har därför tagit tillfället i akt att under studietiden plugga utomlands i flera omgångar. Såväl då som under mitt yrkesliv har jag varit aktiv i olika internationella föreningar, vilket har inneburit många mycket givande möten med människor från olika kulturer, i vitt skilda världsdelar.  För mig har det varit en extra inspiration vad gäller att hitta förebilder som kanske inte alltid finns på så nära håll. Jag har många gånger sökt mig utanför min egen bransch, av intresse för att lära av andra – vilket har tagit mig till många olika intressanta och givande nätverk. Både för att förstå vad personer med liknande roller som jag i andra branscher ställs inför för utmaningar och hur de löser dessa, och för att förstå vad mina klienter i olika branscher ställs inför för affärsmässiga utmaningar.

Engagera dig!

Förutom att vidga sina vyer genom olika slags nätverk finns idag flera utmärkta etablerade mentorprogram för både studenter och arbetsverksamma. Jag rekommenderar dig att ta tillfället i akt att delta i om du får möjlighet. Jag har självt haft förmånen att både vara adept och mentor i flera olika sammanhang genom åren och tycker bägge delarna har varit lika utvecklande. Det är otroligt vad mycket jag i rollen som mentor har lärt mig om mig själv.

Vad jag även vill förespråka är det nog så viktiga informella mentorskapet. Jag har många personer som under både studietiden och min karriär har varit viktiga informella mentorer i sitt sätt att dela med sig av sin kunskap. Jag hoppas att jag på motsvarande sätt har kunnat ge tillbaka till andra under åren, både inom och utom den egna organisationen. Förhoppningsvis kan vi i WizWomen genom att lära av varandra och andra bli ännu bättre förebilder. Och kom ihåg – får du tillfället att hjälpa någon på vägen – tänk: karma. Det är ett sätt att förbättra spelreglerna i vår bransch. Let’s change the Game!

Elisabeth Eklund, delägare på Advokatfirman Delphimedlem i WizWomen

#wizwomen #wizwomenstories #förebilder #ledarskap #jämställdhet #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare #advokatfirmandelphi


Kristina Persson

Stress som tillgång

Work hard. Play hard.

Många timmar. Långa dagar. Tuffa deadlines. Krävande kunder, krävande chefer, krävande kollegor och krävande ego. Utbildning, fortbildning, leverans, utvärdering, feedback och befordran. Myterna om hur det är att arbeta i konsultbranschen - professional services - är många. Och visst finns det sanning bakom myterna. Även om branschen gjort en förflyttning åt en mer human arbetsmiljö går det inte att sticka under stolen med att det är tufft yrke, och samtidigt otroligt roligt och utvecklande. Det är också sant att med tuffa yrken kommer ofta stress i olika former. En fråga som jag har engagerat mig i under många år är hur man bäst hanterar och ser på stress.

Är det kanske så att vi idag i allt för stor utsträckning "slösar" med våra mänskliga och ekonomiska resurser genom att inte hantera stress på bästa sätt? Är det dags att se på stress med nya ögon, att se det som en inre motor och kraftkälla som gör oss redo för aktivitet? Mitt förslag är att se på stress som ett varvtal som ökas och minskas beroende på den utmaning som vi ställs inför. Det innebär att stress kan ses som en tillgång som hela tiden är verksam i vår kropp, och inte som ett konstant, negativt tillstånd som få vill kännas vid.

"Att lära oss att lätta på gasen"

Det som styr vårt varvtal - eller stresspåslag - är olika hormoner och signalsubstanser som varvar upp oss eller lugnar ned oss. Vi kan lära oss att variera vårt stresspåslag, att inte alltid ha full gas utan lätta på gasen och skapa närvaro när vi till exempel hamnar i en kö, går mellan möten eller häller upp en kopp kaffe.

I mitt arbete som mental tränare och stresscoach jobbar jag med att lägga till en ny dimension för presterande företag, genom närvarande mental träning. Detta skapar hållbarhet och utveckling för alla parter, både människor och företag. Det fungerar på samma sätt som när idrottspersoner tränar mentalt för att optimera sina insatser - genom att ta ansvar för sina resurser - för att nå sina mål och bygga vinnande team.

I min bok Mental Eco-driving gör jag liknelsen med hur vi genom variation av gas och varvtal på bilens motor når olika långt beroende på hur vi kör och jämför detta med vår energi som påverkas på samma sätt. Tänk dig att du varje morgon vaknar med en full tank med energi. Beroende på vilka tankar du umgås med kommer du olika långt på denna tank.

"Vår hjärna lyder vad vi tänker"

Vår hjärna kan inte skilja på verkliga hot eller tankespöken. Det innebär att vårt stresspåslag ökar av oroande och ältande tankar. Detta ältande påverkar oss negativt ända ner på cellnivå, något som Elizabeth Blackburn, nobelpristagaren i medicin 2009, påvisat. Andra livsstilsfaktorer såsom mat, sömn och fysisk träning påverkar också.  Men jag menar att det är närvaro och förståelse för hur våra tankar påverkar oss det som är grunden till all utveckling för att nå motivation till förändring. Vi förlorar idag mycket kraft och fokus i vår vardag därför att vi tappar målbilden. Vi fastnar i irrande tankar och multitasking, vilket sänker kvalitén på det vi tar oss för. Det är på tiden att plocka ned alla ”bollarna i luften” och skjuta dem i mål.

Tillbaka till vår ”energitank". Om du redan när du vaknar börjar oroa dig för allt du måste göra och allt som kan gå fel så varvar du upp. Det innebär att dessa oroande tankar förbrukar energi i din tank. Du har med andra ord redan förbrukat energi fast du ännu inte tagit dig ur sängen. Detta gör att du redan på eftermiddagen kan börja få svårt att fokusera och fatta bra beslut eftersom du inte har tillräckligt med energi kvar.

Jag har nog alltid tänkt "spara energi" för att därmed öka förutsättningar för att nå målet så snabbt som möjligt och för att driva processer framåt. Insikten att vi inte använder vår energi på bästa sätt har drivit mig att finna kunskap och redskap för att öka vår energi och fokus, här spelar våra tankar en viktig roll. Att prestera och ständigt utvecklas är enormt kraftfullt. Jag har själv upplevt hur mina tankar har bromsat denna kraft och som mental tränare hjälper jag dagligen mig själv och andra att använda energi på ett bättre sätt för ett hållbart liv.

Jämför med att spela strutfotboll

Man skulle kunna likna förmågan att finna struktur, planera, skapa vinnande team och nå målen när man har ett för högt stresspåslag vid att spela strutfotboll (för dig som inte vet vad strutfotboll är kan jag informera om att det spelas som vanlig fotboll fast med en strut på huvudet, vilket i sig gör att synfältet kraftigt begränsas). Man kan lugnt säga att man då har svårt att få överblick av sin tillvaro.

Det gäller att stanna upp ibland och landa i nuet för att bli medveten om var du befinner sig på stresskalan och vilket varvtal du har. Annars är risken stor att du inte är medveten om att du springer runt med en strut för ögonen och då är det instinkten (reptilhjärnan) som styr och inte din egen logiska förmåga.

Försök att tänka dig in i att lägga den där straffen i VM finalen… Då kan det bra med en strut för ögonen för att fokusera bara på detta, givet att du vet var målet befinner sig. Tänk dig sedan in i hur det är att ha strut på (eller tunnelseende) när du skall samarbeta med andra, lägga upp en strategi eller vara kreativ. Jag gissar att resultatet blir mindre bra.

När vi lagt grunden med närvaro och förståelse för hur vi kan använda våra tankar för att skapa kraft och rörelse framåt, når vi till en punkt där vi blir hållbara genom att;

Ta ansvar för våra egna resurser
Prioritera och våga välja bort
Fokusera på det vi kan påverka
Vara proaktiv
Utveckla kommunikation, relationer, ledarskap och kreativitet
Ta ned alla ”bollarna i luften” och skjuta dem i mål. I luften gör de ingen nytta, de tar bara en massa kraft och fokus

Tänk för ett ögonblick på placeboeffekten. Tänk hur mycket energi som kan frigöras om vi ser på stress som en motor som ger oss energi istället för något som oftast är förknippat med negativitet. Där vi genom närvaro vet när vi skall ha struten på (fullt fokus) till exempel vid deadlines, förhandlingar, och när vi ska ta bort den - då vi behöver skapa kreativitet, visioner, relationer och återhämtning.

Genom detta frigör vi möjligheten till hållbara liv, hållbart företagande och ständig utveckling i vår föränderliga värld. Och något som är riktigt bra - det fungerar likadant för kvinnor som för män. So - Let´s change the Game!

Som tidigare "sommarpratare" här på WizWomen vill även jag bidra med sommarmusik, och mitt låtval faller på Gyllene Tiders "Sommartider". Ett låtval där jag vill visa på energin som vi blixtsnabbt kan ta del av genom att ändra vår sinnesstämning. Jag minns tillbaka på en tjejmil som jag sprang. Vid 8 km kändes mina ben som betong och jag tänkte att jag orkar inte en meter till. Då möts jag av rytmen av "Sommartider" på högsta volym, en sång som för mig symboliserar kraft, sommar, fest och energi. Som en blixt från klar himmel förändrades min sinnesstämning och mina tunga ben byttes ut mot nya pigga ben som lätt förde mig i mål.

Kristina Persson, Mental tränare och Stresscoach, driver Närvarande Mental Träning

#wizwomen #wizwomenstories #kristinapersson #ledarskap #stress #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare


Bild på Helena Kaiser de Carolis från WizWomen Summit 2019

Först affären. Eller...?

Sätter du affären först? Då menar jag inte framför familj och vänner, inte alls. Min fråga gäller mer om du har funderat över om företaget du arbetar på, ditt arbetsområde eller ditt team prioriterar jämställdhet och mångfald som en naturlig del av affärsutveckling och affärsplaner?

För vissa kanske det inte spelar så stor roll. För mig spelar det en avgörande roll. Det har alltid varit så, även om det först är som vuxen som jag har kunnat formulera känslor och tankar till ord och handling. Som chef och delägare har jag ett större ansvar, men också större möjlighet, att påverka. Detta, tillsammans med en nästan naivt formad tanke om att vilja göra skillnad, driver mig - till att just vilja göra skillnad.

För mig handlar frågan om mångfald och jämställdhet i näringslivet om två viktiga områden. Det första området handlar om värderingar och företagskultur, i grunden människors lika värde och demokrati. Styrd av värderingar och driven av syfte, är värdegrunden som genomsyrar den organisation jag jobbar för, viktig för mig. Men jag menar att det finns mycket att vinna förutom rättvisa.

Grupper med likatänkande fattar ofta snabba beslut, men säkerställer sällan de perspektiv som kommer vara avgörande framåt.

För att ha den bästa affären behöver vi ha de bästa kunderna. För att få förtroendet att arbeta med de bästa kunderna behöver vi ha de bästa medarbetarna. Där kommer det andra viktiga området kopplat till mångfald in - för att kunna vara relevanta i både kundperspektiv och medarbetarperspektiv. Det handlar om affärsnytta. Det handlar om hur vi får in ett brett perspektiv i utvecklingen i den omvälvande, disruptiva värld vi befinner oss i - en hastighet i teknikutveckling och i digitalisering som vi aldrig har sett för. Med mångfald kan vi bättre säkerställa att denna utveckling lirar med användargruppen och hur omvärlden ser ut. Vi måste kunna hantera frågor som t.ex. hur vi attraherar och behålla talanger, hur vi säkerställer utveckling och innovation - här vinner vi på att ha icke heterogena grupper. Grupper med likatänkande fattar ofta snabba beslut, men säkerställer sällan de perspektiv som kommer vara avgörande framåt. Hög grad av jämställdhet och mångfald visar även, enligt flera studier, på högre lönsamhet.

Ledare behöver kunna förklara varför, de måste hitta affärsnyttan, och de måste bidra till nyfikenhet och förändringsbenägenhet. Ett förändringsarbete som inte enbart handlar om siffror, utan att skapa en beteendeförändringen. Mycket handlar om det vi gör i vardagen, men också hur vi arbetar strategiskt. När vi sätter samman ett team eller en ledningsgrupp. Hur vi låter alla få en plats i rummet och utrymme att göra sin röst hörd. Jag tror inte att vi som företag kan hantera jämställdhet och mångfald som ett separat projekt, utan måste göra det som vilken affärskritisk fråga som helst som drivs av högsta ledningen, inbäddad och väl integrerad i affärsplanen. Sätt mål och följ upp - affären först!

"Jag samlar på förebilder."

Att ta upp frågan om jämställdhet och mångfald kräver mod att ibland våga vara obekväm, och för de allra flesta finns behovet av förebilder. Jag samlar på förebilder. Kan inte riktigt minnas när det startade. Men när jag tänker efter, så har det nog alltid varit så. Vid ett samtal för många år sedan med en kollega ansvarig för utbildning inom enheten jag arbetade vid, så fick jag en enormt stark känsla av - hon är så bra, så klok och precis så där tydligt vill jag också kunna förmedla ett budskap. Jag utbrast - du är min idol! Vid närmare eftertanke så var kanske just idol inte det rätta ordvalet, utan kanske mer just förebild. Jag insåg där och då att förebilder är otroligt viktigt för mig, men jag insåg också att förebilder behövs. Förebilder för mig är personer som delar med sig av sig själv och sin erfarenhet, som är tydliga i sitt sätt att uttrycka sig, ger energi och inspiration.

"Hur ser din Hall of Fame ut?"

Sedan dess har jag samlat förebilder. Listan kan göras lång, och det börjar nästan bli en Hall of Fame av personer som ger mig energi och som jag beundrar för deras olika egenskaper. Min starka fina dotter som både klättrar i träd och drömmer om klackskor - inget är omöjligt. Min bror som seglar Gotland runt i hårt väder - modigt. Kjell Enhager som med sin glassbomerang frågar - ”om det gick, hur skulle du då göra?”. Min kollega som gärna står på barrikaderna i frågor kring jämställdhet. Starka kvinnor i näringslivet som gått sin väg. Hur ser din Hall of Fame ut?

"Tänk om vi alltid gjorde så, såg olikheter som en konkurrensfördel?"

I våras deltog jag vid ett internationellt möte i Kanada med ledare från all världens hörn. I en panel intervjuades några kollegor som arbetat 4-6 år inom revision och rådgivning. Där fanns en manlig kollega som berättade sin story, en story som berörde mig lite extra. Han beskrev hur han alltid känt sig annorlunda, att vägen som varit naturlig för honom att välja i livet inte är den som följer normen. Med sin nuvarande arbetsgivare och chef så hade ändå möjligheten givits att få vara sig själv och leva ut det annorlunda. Att få vara sig själv blev faktiskt till en konkurrensfördel. En fantastiskt gripande berättelse, där både han och chefen är förebilder. Tänk om vi alltid gjorde så, såg olikheter som en konkurrensfördel - affären först!

"Drivs du av att leda och göra affärer? Berätta det. Ta för dig."

Jag har yrkesarbetat i 25 år varav de senaste 21 åren som revisor. En fantastisk resa på ett fantastiskt företag, men också inom en konservativ bransch och ett yrke som historiskt varit mansdominerat och präglats av manliga normer. Detta är en utmaning, det ska jag inte sticka under stol med. Genom åren har jag fått påminna mig själv om att inte fastna i duktiga-flickan syndromet, ett syndrom som kan leda till att man fastnar i administrativa roller som inte är valda baserat på egna intressen och drivkrafter. Jag har behövt säga till mig själv “lyft blicken och ställ dig frågan, vad vill jag?” Jag har behövt säga till mig själv - “min chef kan inte läsa mina tankar och därför måste jag tala om vad jag vill och vad som driver mig”. Drivs du av att leda och göra affärer? Berätta det. Ta för dig.

Jag känner starkt för revisionens roll att både skapa förtroende och lösa problem i näringslivet. I detta syfte finner jag också kraften att engagera mig i många frågor. Betyder det att vi är framme på det företag jag arbetar på? Nej, det är vi inte, men debatten blir tråkig och ensidig om organisationer som har en bit kvar till målet inte är aktiva.

Även om jag tycker att jag har fått goda råd och sponsring på vägen, så har arbetet i en mansdominerad tillvaro varit väldigt tufft. Det har krävt mod, skinn på näsan och hårt arbete. Både internt och bland mina kunder har männen varit i majoritet. Jag har inte sällan varit enda kvinnan i rummet. Det kan dock i vissa sammanhang vara en fördel att vara enda kvinna och något som du kan dra nytta av. Men det kan också bli att du måste vara så mycket bättre för att få tillgång till samma plattform och utrymme. Det ska inte få stanna där. Jag drivs av att komma till en punkt där de här frågorna inte ens ska finnas i tanken.

Jag är inte på något vis bäst på ämnet. Inte heller har jag alla svaren. Men jag har en brinnande själ och en naiv tro på att jag kan bidra till att göra skillnad. Som alla vet - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tro på dig själv och din förmåga, och fundera på vilket arv du vill lämna efter dig. Let´s change the game!

Min spellista för sommaren:

  • Be the One - Dua Lipa
  • Beautiful day - U2
  • Every breath you take - Sting
  • Tycker om när du tar på mig - Per Gessle
  • Can't stop the feeling - Justin Timberlake
  • This is the way (I wanna live) - E-Type
  • Respect - Aretha Franklin
  • It takes a fool to remain sane - The Ark
  • Wake me up - Avicii
  • Shake it off - Taylor Swift
  • So what (I’m still a rockstar) - Pink

Drivkraft: Att göra skillnad och förändra till det bättre.

Karriärtips: Säg vad du vill och skaffa en sponsor.

Livstips: Var modig – fast du inte alltid vågar, och ta inte allt för allvarligt, ha kul!

Helena Kaiser de Carolis, delägare och Assurance leader PwC Sverige, medlem nummer 13 i WizWomen.

#wizwomen #wizwomenstories #helenakaiserdecarolis #pwc #pwcsverige #ledarskap #jämställdhet #letschangethegame #sommarprat #sommarpratare


Foto: Jenny Hammar

Att leda morgondagens rådgivare

Efter nära tio år som ledare i en rådgivningsverksamhet, varav det senaste dryga året som VD, är jag än mer ödmjuk inför uppgiften. Att leda rådgivare är svårt. Kanske den svåraste ledarrollen man kan ha. Men också den mest utvecklande, utmanande och roligaste uppgiften man kan ta sig an. Jag utmanas och utvecklas i rollen för varje vecka, varje månad och varje år som går. Jag har lärt mig av mina misstag. Jag har inspirerats av andra. Jag har tagit hjälp från seniora ledare i andra branscher. Jag har läst och jag har diskuterat. Jag kommer aldrig att bli fullärd. Jag vill inte bli fullärd. Jag vill fortsätta att utvecklas, och min målbild börjar klarna.

"Jag litar på dig och din förmåga. Jag kommer att vara ditt luft- och markskydd."

Sommaren 1999 jobbade jag som servitris på en ”Örtagård” utanför Luleå. Kvinnan som drev den kallade sig för ”en modern häxa”. Men i verkligheten var hon en driven entreprenör som lyckades få den kombinerade restaurangen och örtbutiken till ett naturligt stopp för turistbussarna som gästade Norrbotten. Ekonomi och administration var dock inte henne starka sida. De delarna överlät hon med varm hand till mig och min bästa kompis som också jobbade som servitris på restaurangen. Vi var 18 år och visste inte heller hur man räknade på lönsamhet per portion eller planerade inköp, men vi tyckte det var kul med ansvaret. Vi lärde oss allt eftersom veckorna gick att dagskassan blev bättre som vi gjorde planerade inköp via en restauranggrossist istället för att göra spontanköp på ICA. Föreläsningarna kring örternas helande och läkande krafter höll hon själv, och vi lyssnade.

En tisdag i juli var jag och min kompis själva i restaurangen. Ägaren hade tagit några veckors semester och glömt att hon hade bokat in en turistgrupp för lunch och föreläsning. Reseledaren gjorde som de alltid gjorde, ringde en dryg timme innan förväntad ankomst. Jag och min vän drabbades av panik. Vi hade inte förberett lunch för en grupp på 50+ personer och än mindre en föreläsning om örter. Vi ringde ägaren och hon gav oss det enda svar hon kunde ge oss, ”Jag litar på er, ni löser det tillsammans. Håll er till det ni kan, och leverera en upplevelse på ert sätt. Om det av någon anledning inte blir bra så är ansvaret helt och hållet mitt”

Jag körde till ICA och handlade det vi behövde för att laga vår ”berömda” örtagårdspaj medan min vän förberedde i restaurangen. Sen ställde hon sig i köket och jag välkomnade gästerna. Tänkte att det fick bära eller brista, hoppade upp på en stol och berättade med inlevelse för de tillresta gästerna om örternas helande och läkande krafter. Jag hade hört föreläsningen många gånger, kom ihåg delar och hittade på resten. Jag pratade på till dess att jag fick signalen från köket att pajerna var klara. Gästerna satte sig till bords, vi serverade lunchen, kaffet och bjöd på extra lavendelskorpor för att kompensera eventuella brister i förväg. Det hade vi inte behövt, de var hur nöjda som helst och köpte med sig mängder med Älgörts-te för att sova bättre och ringblomssalva för att motverka eksem. Att det egentligen var Humle-te de borde köpt för att sova bättre upptäckte de eventuellt långt senare.

När jag och min vän städade restaurangen den kvällen gjorde vi det i ett fullkomligt lyckorus. Vi hade tillsammans löst en större utmaning än vad vi trodde vi förmådde. Dagskassan var, trots panikköp på ICA i grannbyn, rekordhög. Omdömena i gästboken var fantastiska. Resten av den sommaren var det inget som kunde stoppa oss, vi lagade mat, serverade och sålde örter med ett självförtroende som det tog år innan jag igen upparbetade inom något område.

Den sommaren i Örtagården lärde jag mig grunderna i vad det innebär att driva ett företag, att möta och se kunder, att våga och vilja ta ansvar och att jobba tillsammans som ett team.

Tio år senare, efter ytterligare sju års studier och dryga tre år som managementrådgivare fick jag frågan om att ta över som ledare för ett av Cordials då två rådgivningsteam. Känslan var den samma som den där sommardagen på Örtagården– Panik! Den här gången hade jag inte heller min bästa vän att luta mig emot, hon var fullt upptagen med att göra karriär som revisor på EY. Men svaret jag fick från Linus, grundare och VD på Cordial, var det samma som jag fått då ”Jag litar på dig och din förmåga, jag kommer att vara ditt luft- och markskydd. Jag kommer att hjälpa dig att inte tappa fästet och flyga högre än du förmår och jag kommer att hjälpa dig att inte falla. Ansvaret förblir mitt, men mandatet och teamet är ditt”

Till skillnad från att ta ansvar för en föreläsning om örter så kändes detta betydligt större. Vilket det såklart också var. Men jag bestämde mig då, liksom tio år tidigare, för att till lika delar lita på andras bedömning av min förmåga i kombination med min egen tillit till min egen förmåga.

Och jag bestämde mig för att det var den typen av ledare jag vill vara. Den som är ett luft- och markskydd för sitt team. Ledaren som vågar lita på teamets och individernas förmåga, som vågar ge dem ansvaret även när de själva ännu inte sett att de är redo, men som alltid tar det fulla ansvaret för leveranser om något skulle gå fel.

"Från osäkra överpresterare till högpresterande och trygga lagspelare."

Nidbilden, och fortfarande till viss del med sanningen överensstämmande, är att managementkonsulter är ”insecure overachievers”. Osäkra individer som drivs av att (över)prestera och nå mål. Individer som är beredda att jobba mycket och sena kvällar för att leverera mot tighta deadlines. Belöningen är attraktiv i form av befordran och bonus. Men priset är många gånger högre. Konsekvensen har ofta varit/är att många talanger väljer att lämna branschen efter att de gjort sina ”hundår” och byggt en stabil grund i sitt CV. Sett till branschen som helhet är det en utmaning. Vi förlorar viktig kompetens och vi attraherar inte längre morgondagens talanger.

Jag tror inte att osäkra överpresterare är framtidens rådgivare, eller ens dagens rådgivare. Jag tror att en framgångsrik rådgivare idag och imorgon fortsatt är en person som gillar att prestera, men som gör det genom att känna både sina styrkor och svagheter. En nyfiken person som leder sig själv och som kan navigera tryggt under osäkra förutsättningar och i komplexa frågeställningar. En person som inte själv behöver sitta på alla svaren. Jag tror att framtidens rådgivare är en lagspelare som förstår värdet av den samlade erfarenheten och kompetensen – både i rådgivningsteamet och hos kunden.

Jag vill vara ledaren som bygger och utvecklar ett team med trygga och högpresterande rådgivare som leder sig själv och som litar på sin egen och kollegornas förmåga att lösa de utmaningar de står inför. Inte för att de är rädda att misslyckas utan för att de älskar att utvecklas och prestera tillsammans - som ett team.

"Rådgivning är ett hantverk. Att vara rådgivare är en livsstil."

I min intervju för rollen som ”rookie” på Cordial tjatade den dåvarande HR-chefen om att rådgivning var ett hantverk som jag var tvungen att lära mig. Och att det skulle ta tid. Jag förstod inte alls vad han menade, men nickade bekräftande för att få det jobb som jag så gärna ville ha. Att rådgivning skulle vara ett hantverk hade jag inte fångat upp någonstans i de förberedelser jag gjort inför intervju. Däremot hade jag lärt mig hur jag skulle räkna ut hur många golfbollar som får plats i Globen eller vad lönsamheten i en korvkiosk på Hötorget kunde tänkas vara.

Det tog tid innan jag till fullo förstod vad det var han menade. Nu är det istället jag som tjatar om det i varje intervju. Och när den engagerade unga individen jag har framför mig nickar instämmande, så är jag nästan helt säker på att denne inte alls förstår vad jag menar. Det är ok, hen kommer att förstå med tiden. Tills dess är det mitt ansvar som ledare skapa förutsättningar för hen att träna på hantverket.

Att rådgivning är ett hantverk innebär att det kräver timmar av träning för att bli trygg i rollen, del för del. Det räcker inte med kunskap som går att läsa sig till. Det räcker inte heller att se andra göra, utan man måste göra själv, många gånger, innan man behärskar hantverket. Det gäller allt från att förbereda och dokumentera en workshop, till att leda möten och workshops och till att sälja in projekt. Man behöver få möjligheten att träna i trygga miljöer, med närheten till seniora kollegor. Man behöver få möjligheten att gå på nitar, resa sig och försöka igen. Man behöver få tid att utvecklas, steg för steg.

Att vara rådgivare inget vanligt ”9-5-jobb”. Det är en livsstil. Vissa veckor innebär det många timmars jobb, andra veckor färre timmar. Över tid brukar det jämna ut sig. Vad som är utjämnat för respektive individ varierar mellan individer och över tid. Att vara rådgivare är flexibelt, men kräver också flexibilitet. Det är inte ett yrke som passar alla, men för dem som älskar det och vill utvecklas i rollen måste det finnas förutsättningar att göra det över tid och genom livets olika faser. Oavsett om jag är student, småbarnsförälder eller närmar mig pensionen.

Jag vill som ledare bygga en struktur som skapar förutsättningar för individer att utvecklas, lära sig hantverket över tid och som skapar förutsättningar för att de kan jobba som rådgivare oavsett var de befinner sig i livet. En struktur där det inte är ”allt eller inget” eller ”upp eller ut” som gäller, utan en struktur där det finns en harmoni mellan individens förutsättningar, ambition samt företagets förväntningar.

"Tough Love"

Jag tror att för att utveckla framtidens rådgivare behöver vi utveckla ledarskapet i branschen. Vi behöver ledare som drivs lika mycket av att utveckla teamet och individerna som av att leverera i sina uppdrag. Vi behöver ledare som är empatiska och som ser medarbetarna som de individer de är, med de styrkor och svagheter de har, och som vågar ge dem de förutsättningar de behöver för att varje dag utmana och utveckla sig själv. Men också ledare som vågar ta de tuffa samtalen, som tar sig tiden att förklara varför en leverans inte håller måttet eller ett beteende inte är ok. Ledare som genuint vill utveckla teamet.

Ansvaret för utvecklingen är alltid individens, men förutsättningarna skapar vi tillsammans. Grunden i det är tillit och transparens. Verktygen är dialog och feedback. Så enkelt i teorin, så svårt i verkligheten.

Jag vill vara en ledare som med medkänsla och tydlighet stödjer individerna att utvecklas och frigöra sin potential med ambitionen att de ska vara med och bidra till att vi tillsammans som företag utvecklas och når våra mål. När individens målbild och vår gemensamma målbild inte längre matchar är det schysstare mot alla att vi går skilda vägar.

"Att våga leda de som kan mer och vet bättre."

På samma sätt som rådgivning är ett hantverk är även ledarskapet det. Det är en förmåga man bygger över tid och som (tyvärr) inte kommer med titeln på visitkortet, utan som en konsekvens av både misslyckanden och framgångar.

Som konsulter har vi i vardagen förmånen att vara engagerade i större och mindre transformations- och utvecklingsarbeten. Vi jobbar tillsammans med och på uppdrag av VD:ar, ledningsgrupper och styrelser. Vi är managementrådgivare.

Som VD för ett managementrådgivningsföretag ska jag alltså leda och utveckla högpresterande individer som är experter på att just leda och driva utveckling. Det är en utmaning och det är därför ledarroller i ett rådgivningsföretag kanske är en av de svåraste ledarroller man kan ha.

Även om jag, när jag för tio år sedan fick min första ledarroll, var ödmjuk inför uppgiften, så var jag också naiv. Vilket kanske var en förutsättning för att ta rollen. Jag trodde att teamet jag var en del av skulle förbli mitt team. Jag förstod inte att våra inbördes relationer skulle påverkas av det faktum att jag nu skulle leda dem. Men självklart påverkades relationerna. Balansen rubbades och teamet förändrades. Det var en nyttig läxa, även om det periodvis var tungt innan en ny balans hade infunnit sig.

Jag är inte den bästa rådgivaren i teamet, eller den med längst erfarenhet. Men jag är den som har det yttersta ansvaret för att leda oss som företag och team. I den rollen blir jag bara bra om jag vågar lita på min egen förmåga som ledare. Och det är i den rollen jag vill utvecklas som den bästa ledaren för Cordial där vi står just nu.

Jag vill vara ledaren som stakar ut den gemensamma riktningen och målbilden. Ledaren som skapar förutsättningar för att varje kollega kan vara med och bidra till att vi gemensamt når våra mål. Let´s change the Game. 

Men först semester!

Lise Tormod, VD Cordial, Grundare WizWomen