Min passion för att klättra i träd

Så fort jag kom hem sprang jag till trädet för att svinga mig upp på den nedersta grenen…för att sen ta mig vidare i grenverket

När jag var liten var det bästa jag visste att klättra i träd. Hemma hos min dagmamma, mitt på den stora gräsmattan på tomtens baksida, stod det perfekta klätterträdet – en stor ek vars grenverk gav oändliga möjligheter till att utforska olika vägar. Så fort jag kom hem till henne så sprang jag dit för att svinga mig upp på den nedersta grenen, vilket var en första utmaning för att komma vidare. Den satt högt, den där grenen. Det krävdes viss längd för att nå upp, men framförallt träning och teknik vilket också höll de flesta barn borta. Väl uppe var det en rätt enkel match att fortsätta ut på grenarna, uppåt mot nya, ned igen och vidare till nästa. Och ibland bara stanna på en gren för att njuta av utsikten.

Jag var ganska våghalsig som barn. Min dagmamma var inte lika förtjust i mina aktiviteter och en dag, när hon hade hittat mig nästan högst upp i det stora trädet, förbjöd hon mig att klättra. Efter en del tjat och förhandling med henne och mina föräldrar, som alltid har haft en hög tro på min förmåga, kom vi överens om att jag fick klättra lagom högt. Det visade sig att vi hade lite olika syn på vad lagom var, så efter att åter igen ha hittat mig högst upp möttes jag en eftermiddag av en nedsågad gren mitt i trädet. Besvikelsen var förstås stor. Men ganska snart upptäckte jag i stället nya grenar där jag inte varit förut. Så jag fortsatte klättra. Så högt jag bara kunde.

”Vi måste också bli bättre på att få fler att vilja stanna kvar”

Inom rådgivningsbranschen är en av de största utmaningarna, idag och i framtiden, förmågan att attrahera och behålla medarbetare – våra talanger. Branschen anställer många nyexaminerade som de första åren får en bred utbildning och erfarenhet vilket oftast ger individen en snabbare utveckling än i andra branscher. Men alltför många väljer att lämna efter några år för att söka nya utmaningar utanför konsultrollen. Vi behöver fundera på varför det är så. Rådgivningsbranschen har länge stått för en viktig kompetensförsörjning till resten av näringslivet. Det är bra, men vi måste också bli bättre på att få fler att vilja stanna kvar och utvecklas inom vår egen bransch – inte minst med tanke på hur många olika möjligheter som faktiskt erbjuds.

”Det finns bevis på strukturer som idag kan och är på väg att rivas”

Revisions- och rådgivningsbranschen är historiskt traditionell till sin struktur och hierarki. Du har förväntats följa en i förväg utstakad karriärväg. Till viss del måste det kanske vara så – det ska läras upp, kvalitetssäkras och byggas kontaktnät. Men karriärvägarna idag är betydligt fler än de typiska sex eller sju stegen som presenteras som vägen mot delägarskap. Det finns bevis på strukturer som idag kan och är på väg att rivas och det finns många olika möjligheter att peka på. Det är när man hamnat rätt som man lyckas nå sin fulla potential. Vissa trivs i specialistroller. Andra drivs av att leda andra eller att lägga allt fokus på att möta våra kunder – det finns ett stort behov av en bredd av personligheter och kompetens. Det är inte ovanligt att det upplevs som svårt att få ihop livspusslet när det är dags att bilda familj och därför väljer många att gå vidare till något annat. Bara för att det är svårt att se alternativ som faktiskt finns eller skulle kunna finnas.

För att hitta rätt måste man tillåtas och ges möjlighet att prova olika saker vid olika tidpunkter. Det behöver finnas möjlighet att stanna upp när till exempel livssituationen förändras för att vid senare tillfälle ta nästa steg. Med andra ord behöver det snarare finnas alternativa vägar framåt och uppåt. Vägar som mer liknar grenverket i den ek jag klättrade i som barn än en ställbar stege där det bara finns ett antal steg uppåt.

Idag klättrar jag inte längre i träd. Men när jag ser tillbaka på mina 20 år i branschen och hos BDO så tänker jag på min barndoms klätterträd. Att jag har stannat och trivts så bra i en bransch – som alltför många väljer att lämna – beror väldigt mycket på att jag har haft möjligheter att prova mig fram. Jag har fått nya roller. Först som revisor och sedan i kombination med olika ledarroller eftersom jag upptäckt att jag brinner för att få bidra till att utveckla verksamhet och människor. Under småbarnsåren upplevde jag att det fanns både förståelse och var praktiskt möjligt att anpassa arbetssituationen, vilket gör konsultrollen till ett utmärkt val. Jag har alltså kunnat klättra ut på nya grenar, ibland uppåt och ibland åt sidan, och i vissa skeden i livet stannat upp ett tag för att njuta av utsikten. Och jag har haft turen att alltid ha någon som har stått där och coachat och pekat på en annan gren när jag ville vidare men inte alltid såg vägarna själv. Jag har helt enkelt inte känt att det funnits behov av att byta träd för att utvecklas.

”Vad är det som säger att man inte skulle kunna vara en riktigt vass klättrare bara för att man inte når upp till första grenen?”

Att kunna visa på olika möjligheter och karriärvägar inom rådgivningsbranschen är en viktig nyckel till att attrahera och framförallt behålla talanger i framtiden. Kanske måste vi någon gång då och då såga ned en dålig gren. Men låt oss då också hänga upp fler repstegar så att det finns möjligheter att nå nya grenar, nya vägar, utan att nödvändigtvis byta träd. Det där med repstegar kan även hjälpa dom som inte riktigt når upp till den första grenen. För vad är det som säger att man inte skulle kunna vara en riktigt vass klättrare bara för att man inte når upp till första grenen?

Let’s change the game!

Malin Nilsson, VD och delägare på BDO Sverige, medlem i WizWomen. 

#wizwomen #wizwomenstories #ledarskap #letschangethegame #höstprat #bdo #bdosweden #revision #professionalservices